söndag 7/5
Satan det är 7 maj, jaja. Det blev fotboll idag, lite ånger. Men alltså ändå. Fick se Linda spela, första gången. Och tre mål satte hon in, om inte fler när vi for. Jag skulle gissa på att hon blir en sån där som åker till typ Barcelona och lirar. Iaf så kommer hon till landslaget. Toppen, "jag känner henne" Det var galet skönt väder idag igen, man blir som aldrig less. Och som det ser ut så blir det lika fint till veckan också. Det känns jävligt skönt måste jag säga. Efter ett tags tittande i stekhet sol körde jag och Linn in till stan och käkade. Sedan till Röbäck för att hämta hennes bikini, för vi skulle hem till min balkong och sooola. Jamen det är fresch. Ligger och solar och jag får upp talan om axeln. Oj vad känslig man kan vara, så kastar hon vatten på mig och sedan håller hon fast isbitar på mig. Felet lixom? Det var ju inte så att jag hade gjort något. INTE. Men lite barnslig får man ju lov att vara. Fick även reda på en hel del saker, som förvånar mig lite. Eller nej, det gör väl egentligen inte det. Det kändes som väl rätt konstigt att för höra det. Men det har man väl förstått ändå, att det skulle vara så. Tragiskt, sorgligt. You name it, men någon gång skulle väl det splittras?
Jag tar tillbaka det, jag är inte redo. För tydligen så förstår varenda person i min närhet att jag inte är redo. Jag är fortfarande fast i den där situationen där jag ringer till pappa när nått går fel. Tydligen, enligt alla er. Jag blir sjukt besiken, inte bara på mig själv utan er, vilket stöd va? Jag får en hel rös med klagomål, som ungefär "hur ska du göra" ""du måste lära dig att planera" - Jag har bra många anledningar över att inte gå in på djupet när jag ska göra något. Den största är du, jag vill inte bli som du när jag blir "stor". Och det tycker jag är en bra anledning till mitt så kallade agerande. Att misslyckas gör en starkare. visst gör det det, men då gäller det att man har bra stöd runt om sig. Och det har jag verkligen inte. Jag kan inte komma på någon som jag får ett bra stöd utav, jo två. Och dom tycker jag inte riktigt om. Dom ligger på nivån där jag inte ligger, men stöd ger dom. Som när jag mådde som dåligast under en period. Dom muntrade upp mig som ingen annan har gjort. Och jag har två år kvar med dom. Sedan? Försvinner dom då eller?
På tal om att försvinna, vänskapen mellan oss, den är redan bortblåst, och det vet du med. Just nu vill jag inte ha något med dig att göra. För du får mig att må sämre, och du ger mig ingen bra självkänsla.
Vilka vänner..
Jag tar tillbaka det, jag är inte redo. För tydligen så förstår varenda person i min närhet att jag inte är redo. Jag är fortfarande fast i den där situationen där jag ringer till pappa när nått går fel. Tydligen, enligt alla er. Jag blir sjukt besiken, inte bara på mig själv utan er, vilket stöd va? Jag får en hel rös med klagomål, som ungefär "hur ska du göra" ""du måste lära dig att planera" - Jag har bra många anledningar över att inte gå in på djupet när jag ska göra något. Den största är du, jag vill inte bli som du när jag blir "stor". Och det tycker jag är en bra anledning till mitt så kallade agerande. Att misslyckas gör en starkare. visst gör det det, men då gäller det att man har bra stöd runt om sig. Och det har jag verkligen inte. Jag kan inte komma på någon som jag får ett bra stöd utav, jo två. Och dom tycker jag inte riktigt om. Dom ligger på nivån där jag inte ligger, men stöd ger dom. Som när jag mådde som dåligast under en period. Dom muntrade upp mig som ingen annan har gjort. Och jag har två år kvar med dom. Sedan? Försvinner dom då eller?
På tal om att försvinna, vänskapen mellan oss, den är redan bortblåst, och det vet du med. Just nu vill jag inte ha något med dig att göra. För du får mig att må sämre, och du ger mig ingen bra självkänsla.
Vilka vänner..
Kommentarer
Trackback