assenav

Så fort jag tänker tillbaka på det stora hela så går det en våg igenom mig med alla känslor. Det är så typsikt mig att tänka som jag gör, och det är det dummaste jag kan göra. Jag spelar ett litet spel med mig själv, och kommer förmodligen bara känna mig besviken till slut. Och här sitter jag en söndagkväll och en vecka har gått och en vecka kommer att gå. Börjar undra liksom vad som kommer hända. Det finns en hel del hinder som gör mig rädd, kan inte bota rädslan, och känner mig dummare och dummare så fort jag funderar vidare. Borde det inte då vara mycket lättare att släppa alla tankar och bara spela med? Egentligen, kan man ju tycka. Men det är fan inte lätt.

Tanken har väl snuddat mig, men aldrig att den riktigt nuddat mig. På nåt sätt hade jag inte tänkt mig att det skulle va såhär...